Jag skulle på en kurs en vecka på Öland. Strumpstickningen har jag checkat in med bagaget, förvarnad om att stickor räknas som livsfarliga vapen.
I säkerhetskontrollen stoppas jag:
- du har en sax i väskan !
Saxen - jovisst, det är min lilla handarbetssax. Vänta - i mitt lilla syetui från 50-talet finns en liten , liten brodersax, saxen har följd med etui sedan 50-talet.
- den är det! se hur spetsig den är, och säkerhetsnålar, oxå något mer vass och spetsigt! Antingen slänger vi dem eller så får du posta dem hem.
Störtar ut, köper tjock paketkuvert och frimärken, postar hem till maken, som morgonen därpå förvånat mottar mitt syeteui, utan kommentarer eller avsändare. TILLBAKA TILL KONTROLLEN
- stopp! du har en kniv!
Förtvivlat rannsakar jag minne och väskinnehåll - jo, i portmonnän ligger minivarianten av en sprättkniv, som inhandlades en gång förlängesedan i Liege i en handarbetsaffär, ca 5cm lång. Jag ger upp, utan sprättkniv rusar jag mot gaten.
Hinner med nöd och näppe med planet, kommer till min kurs. På kvällen när vi alla kursdeltagare (kvinnor) från hela Norden, som kommit med bilar, båtar och tåg sitter under trevlig samvaro i allrummet får jag låna sax och sprättkniv av någon kvinnlig kurskamrat. Glömmer fråga isländskorna om de oxå är saxlösa eller om deras säkerhetskontroll är opålitligare än vår.
Handarbete som meditation? Den broderande kvinnan som sinnebilden för harmoni och ro? Den stickande kvinnan som hemmets ängel? GLÖM DET!
forts. nästa inslag/margareta
Den där dårpippin började med 11 september. Inget att skämta om. Och med tanke på IS, Boko Haram och andra tokdårar lär det inte bli bättre.
SvaraRaderaSå upp och ner världen har blivit, usch/ margareta
SvaraRadera