En blomnörds vedermödor

Det började så oskyldigt, en veckoslutsresa till Västra Götaland. Då vi bilade genom landskapet slog kärleken till skoningslöst, där längst  med vägarna lyste  Chikorian med sina blå  blommor.
Jag började strycka runt vägkanterna  för att plocka buketter att njuta av inomhus . Frågade oxå på den lokala trädgårdsskolan. Nej, inga Chikorior till försäljning.  Jag fick oxå veta att cet inte var någon större  id'e  att vräva upp någon (om ens tillåtet)  då rötterna kunde växa till en arms tjocklek.
Det var ju bara att sprida ut frön på ett soligt ställe så skulle det ordna sig.  Lite otur då jag var där i juni , det var knoppar jag plockade och inte frökapslar.
Väl hemkommen fick jag mig en överraskni g. Vid ett besök i en handelsträdgård fick jag se en Chikoria ståta i fullaste  blom. Inhämtat från omgivande natur stod den här i ensamt majestät, vackert och välväxt. Avundsjukanssmå gröna öron började sticka fram, jag vill oxå ha.........
Med nya ögon började jag inspektera omgivningarna närhelst jag for runt med bilen, och minsann , det var inte bara gråbo längst vägarna, det fanns Chikoria både här och där.
Beslutade att letapå Internet och där fanns det.  Vilken lycka! Nu skulle här sås. Som det grodde. Alla 118 fröna (ja det kändes som 118 frön) . Ganska stolt över min bedrift diskuterade jag mina Chikorior med vänninorna, för den som orkade lyssna. En vännina visste precis vad Chikoria-kaffe var för något.
Under hela våren gick diskusionerna  fram och tillbaka om det verkligen var Chikoria jag sått -  Du har sått maskrosor brukar vänniorna säga, medans jag googlade frenetisk efter Chikoriablad. Våren gick åt till att försöka övertyga åtminstone mig själv att jagintesått sallad, min närmaste granne gick inte att öertyga.  I slutet av sommaren hade mina överdimensioerade  maskroblad producerat EN kraftig stängel som förgrenat sig. Varje del av trädgården  hade förärats ett exemplar av växten så att åtminstone någon skulle trivas och blomma.
Jag hade just konstaterat att några av dem helt säkert hade knoppar och att man kunde skymta löften  på den blå blomman jag önskade mig så hett.  Närmaste granne var inte glad  och undrade vad för monsterväxt de hade fått egentligen.
Det visade sig att medan mina  växter kämpade sig upp mot de utlovade 70cm, så hade hennes exemplar utvecklats till 2 meter! De var tvungna att binda upp växten - och den var översållad av blommor.
Några dagar senare  när jag går ut på min vanliga fm-trädgårdsrunda, har råddjuren varit cramme på natten och betat av varenda Chikoria som fanns, det enda som fanns kvar var några kala pinnar .
Jag gissar att det finns en läxa här  någonstans  om ödmjukhet och givandes glädje, men vad jag säkert vet är att nästa år, då ni, då kommer jag helt säkert att bada i Chikoriablommor!                

Allting har ett pris - oxå ett genuint intresse

De senaste åren har jag utvecklat ett, vad ska visäga , brinnande intresse för växter. Det är idag på den nivån att jag hör mig själv fråga mina plantor: "hur är det mig dig idag då lilla vän" ? Mornarna går jag runt ,gärna med en ryckande  kaffekopp ochi morgonrock. Plocka lite här och nyper lite där  torra blad, vissna blommor, DUSCHAR MED EN BLOMSPRUT.  Allt för att rå om mina älsklingar. Tänk, jag mår så bra av att börja dagen med lite blomprat.
Men som alltid när det gäller genuina i tressen är det inte bara härligt.  BESVIKELSER. Och så kostar det oxå en hel del. Inte alltid i pengar, för mitt blomintresse får kosta.  Utan det handlar om besvikelser.
Det började med att jag hittade TRIPS!  på flera av växterna inomhus.
Du som vet vad TRIPS är förstår paniken . För dig som inte vet kan jag tala om att det är djävulens påfund. Millimeter små djur som kryper runt på undersidan  av bladen och suger växtförmågan ur växterna. Är det dessutom amerikanska trips så är de riktigt svåra att bli av med. De kom till Sverige på 80-talet ochståremot de flesta av bekämpningsmedlen somfinns idag.
Googlade fram all information jag kunde hitta om helveteskryp och det såginte ljus ut.
     De flesta råder en att slänga ut drabbade plantor för att rädda resten. Men resten bestod vid tillfället av pelargoner,  t ex rosenpelargon, mårbacka,  och den som är 10-år, och en med olika färger på bladen 5år , nej,det kunde jag inte! Bestämde mig för att starta krig mot tripsen., i ettförsök att rädda mina växter. Med såpvattnet i ensprayflaska, bekämpningspinnar, x antal duschar gick jag till angreppmot tripsen.
Jag inser ju någonstans att mittintrese har blivit så brinnande att det är nästan osunt. MEN JAG KÄNNER OXÅ ATT DET INTE ÄR SÅ  MYCKET ATT GÖRA ÅT.
Det är som det mesta här i livet. De fina stunderna överväger de tuffa.  Tiden jag lägger på att ta hand om mina växter och min odling känns värd när jag till slut kan plocka in den finaste  salladen från utelådan.
Stolt kan jag tala om , jag vann kampen mot tripsen. !