måndag 11 september 2017

En blomnörds vedermödor

Det började så oskyldigt, en veckoslutsresa till Västra Götaland. Då vi bilade genom landskapet slog kärleken till skoningslöst, där längst  med vägarna lyste  Chikorian med sina blå  blommor.
Jag började strycka runt vägkanterna  för att plocka buketter att njuta av inomhus . Frågade oxå på den lokala trädgårdsskolan. Nej, inga Chikorior till försäljning.  Jag fick oxå veta att cet inte var någon större  id'e  att vräva upp någon (om ens tillåtet)  då rötterna kunde växa till en arms tjocklek.
Det var ju bara att sprida ut frön på ett soligt ställe så skulle det ordna sig.  Lite otur då jag var där i juni , det var knoppar jag plockade och inte frökapslar.
Väl hemkommen fick jag mig en överraskni g. Vid ett besök i en handelsträdgård fick jag se en Chikoria ståta i fullaste  blom. Inhämtat från omgivande natur stod den här i ensamt majestät, vackert och välväxt. Avundsjukanssmå gröna öron började sticka fram, jag vill oxå ha.........
Med nya ögon började jag inspektera omgivningarna närhelst jag for runt med bilen, och minsann , det var inte bara gråbo längst vägarna, det fanns Chikoria både här och där.
Beslutade att letapå Internet och där fanns det.  Vilken lycka! Nu skulle här sås. Som det grodde. Alla 118 fröna (ja det kändes som 118 frön) . Ganska stolt över min bedrift diskuterade jag mina Chikorior med vänninorna, för den som orkade lyssna. En vännina visste precis vad Chikoria-kaffe var för något.
Under hela våren gick diskusionerna  fram och tillbaka om det verkligen var Chikoria jag sått -  Du har sått maskrosor brukar vänniorna säga, medans jag googlade frenetisk efter Chikoriablad. Våren gick åt till att försöka övertyga åtminstone mig själv att jagintesått sallad, min närmaste granne gick inte att öertyga.  I slutet av sommaren hade mina överdimensioerade  maskroblad producerat EN kraftig stängel som förgrenat sig. Varje del av trädgården  hade förärats ett exemplar av växten så att åtminstone någon skulle trivas och blomma.
Jag hade just konstaterat att några av dem helt säkert hade knoppar och att man kunde skymta löften  på den blå blomman jag önskade mig så hett.  Närmaste granne var inte glad  och undrade vad för monsterväxt de hade fått egentligen.
Det visade sig att medan mina  växter kämpade sig upp mot de utlovade 70cm, så hade hennes exemplar utvecklats till 2 meter! De var tvungna att binda upp växten - och den var översållad av blommor.
Några dagar senare  när jag går ut på min vanliga fm-trädgårdsrunda, har råddjuren varit cramme på natten och betat av varenda Chikoria som fanns, det enda som fanns kvar var några kala pinnar .
Jag gissar att det finns en läxa här  någonstans  om ödmjukhet och givandes glädje, men vad jag säkert vet är att nästa år, då ni, då kommer jag helt säkert att bada i Chikoriablommor!                

1 kommentar:

  1. Jo då jag har odlat cikoria mest för att växtfärga och jag vet att under kriget använde man den växten istället för kagffe. Visst blev det blommor och visst gick dom att färga med men det blev bara en sommar som jag odlade dom.

    SvaraRadera