KOJAN

Han var Flottarebas på ........   Anders Oscar  Näslund(efter  lång och trogen tjänst så fick han Kojan), som jag fick träffa då sedan länge  var pensionär.   Bl a så berättade han om Kojan .

Den gamla timmerkojan. Grånad av år, men hållen i stånd, till glädje för dem som förstår uppskatta den.

Vi går in med lånad nyckel.

Kojan kanske är rätta ordet. om man ser till byggnaden storlek. Sju gånger fem meter är den. Av långt handbilat timmer  utan skarvar, tretton varv från syll till väggband. Likafullt är den ju en koja, i folkets mun. En tjugofyramans koja.

1934 kom de hit, timmarmännen, och valde ut platsen på den höga sandiga udden, och virket  med omsorg.

De valde de trä de skulle nyttja, där de växte och där de låg, framkörda på plats, synade dem vart och ett.
De bilade med skarpslipad bila, "knäppte av" rätta tjockleken med rödfärgat snöre på den vita veden.

Med stadigt hand och säkert öga skrädde de timret längst dragmåttet,  ritsar och formade varje knut. Varv växte på varv. Spån föll till marken.

Mellan varven lade de husmossa och borrade med navare och täljde "narer" att passa i hålen och binda timret. Det var noga med att lämna en tums sjunkmån i hålen i undre stocken så att timret kunde "siga" då det torkade.

Takstolar och långa grova åsar restes och lyftes på plats. En "stämp" till stöd för de två mittersta åsarna restes likt en helig påle i rummet.

"Röte" lades över takstolarna och fästes med handsmidd spik och 18-tums stickor därpå Handspjälkade ut tjärved som skulle vara i trettio år. Rad efter rad att hålla vätan ute.

Så innetak av sågad plank och jord över detta, för värmen, och så lavarna längst norra långväggen där de tjugofyra männen skulle komma att vila sina värkbrutna lemmar.

På östra gaveln och södra långväggen sattes så fönster, den andra sommaren, så huset satt sig under tyngden av vinterns snö och därefter dörr på västra gaveln.

Mitt på golvet timrades eldpallen, med laxknut, tre varv hög. Fylld med sand och sten. En eldsaltare helgat åt de värkande ryggarnas och de hornhårda människor händerna.

Slutligen, över eldpallen, rökhuven, av svartplåt, som skulle fånga röken från eldsoffret.

Timmarmännen gick en bit bort och började bygga stallet. Där väl inte en åttafotad Sleipner  men dock 4 hästar skulle stå.

En dag synade de så, en sista gång, det de byggt med sina händer, samlade ihop verktygen, gick ned till båten, stötte ut från land och rodde bort. Vände sig inte om.

Så kom de män som skulle bebo det timrade huset. Trälarnas söner, de som högg med yxa och drog stocksågen. De ensamstående, obesuttna  och kvinnolösa.

Under det sotade taket runt eldsaltarets timrade ring dvaldes de om kvällarna, de ensamma och de som ägde  hästar och hade kvinnor.

Det var inte alltid väl beställd med renligheten. De gamla gubbarna som hade "pisstämma" pissade i eldpallen om natten och spottade lungsotsloskor i golvbosset. Lössen bet.

"Så kom Flottarbasen Anders Oscar Näslund" och äntligen  fick de golv i kojan och dass med dörr så vi slapp hänga i knävecken över stånge, och delade eld och arbete.

Kojan med mark blev Anders Näslund avskedspresent efter lång och trogen tjänst.

Nya tider. Enda sonen gick på KTH i Stockholm och blev stor.  En dag lät han bygga ner kojan stock för stock, transporterades ner till Värmdö utanför Stockholm, och där,  högt uppe på berget spelade han upp och återuppbyggde, stock för stock,  Kojan  från Lit i Storsjön.

Idag åretruntbostad åt sonsonen, Kojan.