cyckel

En nyslaktad cyckel ligger i snön! Vem vill cyckla nu i många minusgrader?

Några frysna ungdomar 12/13 åringar i striphår sitter på staketet vid tågstationen. Där är oxå en flicka som jag känner mycket väl. En orolig ålder. Hon har så många koltar och västar och fickor och skinnkanter på sig att man skulle tro hon vore designad på Carnaby Street. Ingenting slutar till eller värmer riktig i den här kylan. Det måste ta en oändlig tid  att  pylta på sig alla dessa sinsemellan olika, men gräsligt opraktiska plagg. Under den långa blommiga kjolen  bär hon någe slags stövlar  f d  lappstövlar där sulan borde ha sulats förlängesen. Hon har häftat dit söta tofsar(fått av farmor i silke och lin) med en häftapparat. Jodå, kreatíva och påhittiga är de,  ungarna! Var kan man köpa sådana stövlar , så ska jag köpa dej ett par nya, utlovar jag generöst. NYA! säger hon helt oförstående. De kan man ju inte visa sig i.   Hon kurar ihop bland killarna ochh väntar, väntar. Kanske händer det ändå nåt vid stationen.
Ibland undra man ju vad det ligger för protest i att vilja  var så ful som möjligt. Där står pojkarna med 1 meter striphår och bly och nickel i ansiktet. Varför vill de gömma sina unga ansikten bakom allt de ovårdade trassel?  Och vem vill lyfta undan alltsammans och kyssa dem?

Häromdagen gick jag förbi en affär, där man skyltade med idel utspekulerat missklädsamma, alldeles gräsliga plagg för dagens unga. Jag är ju ingen fanatisk älskare av ljusblå organde eller annat debutantsött, men när skall man vara vacker och ung? om inte medan man är vacker och ung! Där hängde en kjol, från början ett jeanstyg, som kan vara fräsch, men den var sönderklippt och lappad kors och tvärs med olika fransiga trasor, av helt andra sorters tyger, och fastsydda med stora barnsliga stygn.
Den såg ut att ha tillhört någon utfattig tolvbarnsmor i  Dublins slum på början av 1900-talet. Jag gick in och frågade vad den kostade.

1800:- svarade en av de unga flickorna utan att staka sig eller slå ner blicken!

Medans jag stod lamslagen kom det in en flicka, som tydligen var storkund i den affären, för hon var så lumpig att jag trevade efter portmonän för att ge henne ett bidrag till dagens salt och bröd.  Så kom då hennes kille in i affären, huttrande i tunna utslitna, redan av tillverkaren söndertvättade blåkläder. Numera har ju de stakare inte ens ett par byxfickor att stoppa händerna i .

På min tid gjorde man ju allt för att vara söt. Läppstift var otänkbart. Men man gjorde sitt bästa. Friska röda läpar fick man av de röda bokryggarna i skolbiblis. Spotta på fingret, och sedan överföras till läpparna. Hel och ren skulle man vara, men först och främst söt, söt. Pojkarna, som vi svärmade för, var oxå hela och rena och man såg hela ansiktet på dem.

Fel ögon har vi att se med - på grund av outgrundliga generationsklyftor.