GÖRA BOLSTER AV JOLSTER

VET någon vad JOLSTER är? Nej, numera tror jag knappst någon vet eller är intresserad. Men det är en spretig buske som särskilt den mörka årstiden, i motsol lyser upp sankmarken med sina vita ulltottar.

(November och december månader som man måste bemöda sig  för att kunna älska. Färgerna i landskapet är sparsam, man ska ge sig tid att studera den en smula., men raffinerad. Sepia, ockra, umbra, engelsk rött,  och andra mättade kulörer med doft av jord och must.)

Och så dessa disiga förtoningar av silver och blått mot oändligheten. Och till detta tystnaden, stillheten vissa dagar då sjön ligger blank och så diset. Varje vasstrå tycks tecknad av någon kinesisk mästare.

Dagligen passera jag sandmarken ibland t o m många gånger. Först nu på senare tid har  jag lagt märke till jolstret som växer vid sandmarken här i området. Trodde länge att det var sälg så okunnig som jag var. Men så satt jag och läste tidningen Hemslöjden på biblioteket och då fick jag veta en hel del om Jolstren.

Jolstren blommar sent på hösten och frukställningarna stannar kvar hela vintern.

Blommorna älskas av honungsbien.

Tar man en kvist med fröställningar in i rumsvärmen så dröjer det inte länge förrän ullen formligen pöser ut och virvlar omkring vid minsta luftdrag.

Göra bolster av jolster, sa man för länge sedan och använde oxå bomullen till bolsterfyllning.

FÖRR :  användes barken som är rödfärgad att färga tyger med.

Kreaturen gillar bladen mycket då de är välsmakande.

Köregler vid korvkiosken...

Stor stark strax före 07.00 på morgonen för ett gäng glada herrar, obligatorisk säkerhetsgenomgång och sporadiska applåder efter landningen.

Har varit på 3-dagars weekendsemester. All inclusive för att vara exakt.

På hotellets restaurang, med fiskspecialite för veckan,  domineras av svenskar och norrmän, hörs lågmälda schmeckt gut och wunderbar mellan tuggorna. Gratis är gott,  och humöret i topp.

Senare på kvällen intas baren (då benen kändes som telefonstolpar efter dagens spring) och hittar en bred glugg på vänster sida. - Tänker -  här får gubbs sitta då han dycker upp -!  Jag får snart servitörens uppmärksamhet men precis vid beställningen avbryts jag av en äldre norsk man med ballongmage, som står bredvid mig.

Han påminner inte så lite om den pengasmugglande karaktären Gösta i Sällskapsresan och han klargör att det är kö som gäller i baren och han står först i den.

Jag blir ju osäker på om han skämtar , och säger någe i stil med att det inte är en korvkiosk vi beställer i.

Men han skämtade inte;  "du  kan bland annat som ensam kvinna, ha turen att jag bjuder"!!!!!!!!! 

DEN HÄR KVINNAN  bjuder jag; säger gubbs som kom från ingenstans.

Ja, vad ska man säga. Att resa är ett bra sätt att lära och vi hade ju i alla fall tur med vädret.

vårvinter

Vårvinter. Blidväder. Klart, dock minusgrader på natten.
Det är barmark på stora ytor.

Vintern fortlöper utan brådska, men det tilltagande ljuset är en försäkran om att tiden går.

Vilken glädje den återvändande solen ändå skänker! Växelspelet mellan ljus och skugga i skogen, ljudet av talltitors och mesarnas försiktiga pladder.

Den syrerika luften får mej att räta på ryggen och andas djupare.  Vänder ansiktet mot solen!

pelle1

 

Ställningskrig har man hört talas om men hemma är det stirringskrig. Pelle1 och Pelle2 stirra ihjäl varandra eller stirra in en ny rangordning.

Det har kommit en ny katt i hemmet och kissen Pelle1, som anser sig vara den den rättmätiga ägaren, sitter som saltstod och stirra på den nye. Mer händer inte. Och det börja bli tjatigt. Inte så att vi trodde att Pelle1 skulle lägga tassarna om axeln  på främlingen och visa honom runt i huset. Nej vi hoppades på ett rejält slagsmål och sen var allt  klart. Nu ser det ut att dra ut på tiden.

Pelle1 har funnits länge hos mej. Vi är vana vid varandra sedan många många  år. Han har mycket att bestyra. Han är en sträng upptagen katt, som gör sina dagliga inspektionsrundor i skogen utanför och trädgård och uthus, håller sork och möss i schack. Kommer in och lägger sitt  ännu levande byte "helst" i vardagsrummet  och vill då leka lite med offret .Oj så  grym han är då.!  Men så är katternas natur. Till och från måste vi till veterinärstationen, eftersom han har fått lite småkrämpor och där känner de mycket väl till Pelle1 och hans matte.

Så en dag ringde de från veterinärstationen och undrade! Riktig bondkatt som skulle avlivas! Stor, snäll snäll.  Endast 2år mycket tillgiven. Familjen skulle gå skilda vägar!

Enda felet en stor ofarlig böld och okastrerad.

- Visst behöver du en ny Pelle och han är ju såååååå trevligt., försäkrade assistenten i telefon.

Ja, så blev det! Dessutom skulle han kastreras, böldoperation, öronmärkning, avmaskning och vaccinering ingick.

Och nu är han här Pelle2. Inga problem med bilåkning. Gick snällt in i transportburen. Vi hann inte få av oss skorna inomhus så låg han på rygg och kråmade sig, spinner, strycker sig mot benen. Vill bli kliad i sin silkeslena päls. Oh,  så han är sällskapssjuk., så svältfödd på kontakt.   Nåja, sedan han då tyckte det räckte,  gick då hemtamt uppför trappan till övervåningen....... och var totalt försvunnen.

Pelle1 hann inte uppfatta att det kommit en ny katt in i huset.  Troligvis var han innanför ventilhålet i husgrunden. Men hans älsklingsplats, en grå fårsskinnsbäddad plats på fönsterbrädan insprängd bland orchidéerna i söderfönster,  där fågelborden sitter så han kan spana in  sina äventyr, och kan inte hjälpa att han då och då tuggar luft vid åsynen av fåglarna, såvida han inte är ute för att trampa in reviret och hävda dess gränser  med sin mjuka fotstämplar. De ÄR han ligger nästan hela dagen , hans plats sedan många år.

I flera timmar letade jag , var var den nye.  Kände paniken växa. Hade nya Pelle2 hunnit spritsa sig ut genom kattluckan. 

Mitt i natten vaknade jag av att nya Pelle2 vällustigt satte klorna i mig och spinnande intog min arm som om han alltid haft den platsen vältrar sig lustbetonad mot mej och spinner så han spinner.

Nätterna är toppen,  han har sannerligen hittat sin plats! Dagtid så stirras det. Snart slänger jag en råtta in i ringen mellan de två för att få något att hända.

Under det tysta stirrandet är det tur att Pelle2 inte har sagt något. Jag hade nämligen hört honom jama hos veterinären och det var minst sagt en överraskning.

Pelle2 Stor och kraftig, med jättetassar och en lång svans, svansen med den där karaktäristiska knicken som säger "en gång hann jag inte få med mig den   hela genom dörren". Hans röst är direkt pinsam! Han har ett litet, litet ynkligt kraxjamande som bättre skulle passa en blyg liten kissemisse.  Man tror inte sina öron. Troligen har han vrålat sönder sina  stämband under marskonserter. Ynklig är ordet.

Av någon anledning gjorde han sitt först MJAU igår, Pelle1 backade förskräckt undan och såg sig oroligt omkring, gick då indignerad sin väg till SIN plats.

Jag märker en ny förändring i hemmet efter detta klimax. Stirrar gör de fortfarande men Pelle2 har något lätt generat i blicken och Pelle1 ser vänligare ut. Jag avvaktar och kommer att meddela vid senare tillfälle vem som kommer att bli herre  här i huset.

margareta








 .

ett litet inlägg om en sliten yllekjol

Återbruk av gammalt är i ropet både vad gäller prylar och kläder och annat gammalt. Kallas mer snofsigt för "vintage".  Vintage lär betyda ungefär "gammal fin årgång".

Att ta till vara och piffa upp saker för återanvändning var en självklarhet på min mammas och mormors-tid.

Min mamma gjorde en konst  av återbruket med sin slitna långa pepparochsalt tweed-kjol. Hon sydde om den till fin-byxor till sin lillebror. När han väl vuxit ur, blivit längre, sprättades byxorna upp,  tyget  gjordes rent,   sedan  pressades tyg vid tyg  och lades i byrålådan.

Hon var en händig mamma!.

Så småningom, då jag vuxit till och gick omkring i ärvda kläder, förvandlades tyget under mammas skickliga fingrar  till en kläning åt mej. BEHÖVER JAG TALA OM ATT DEN KLIADE,  enorm, men inte fick man gnälla. Jag arma barn hade alltid omsydda plagg och spåren av tidigare sömmar doldes av zigzag-band Allt skulle dessutom räcka att växa i så det fanns alltid insydda veck  att sprätta upp för förlängning av ärmar och kjol.

Då jag växt ur klänningen syddes den om till kjol och väst, västen som blev så elegant med manchesterinfällningar, från någon uppsprättad jacka. (Där fanns en kartong med uppsprättade rest-tyger att ha vid behov) Och så trampsymaskinen som vaggade oss barn till sömns på kvällarna.

På den tiden fanns inte mobbing vad jag minns. Jag led i  varjefall inte. Vad jag minns gick nästan alla barn omkring i omsydda, hemsydda klädesplagg.

Långt senare blev den saltochpeppar slitna kjolen en keps!

lovikka

OCH VAD LÄSER JAG:

1892 Behövde Erika Aittamaa i byn Lovikka i Norbotten försörja sin stora familj.  Då fick hon beställning på ett par extra varma och tjocka vantar - nackdelen var att de var hårda och stela. Problemet  löste E Aittamaa genom att  tvätta och rugga upp vantarna flera gånger.

Kunden blev nöjd och så föddes Lovikka-vanten.

Snart hade E Aittamaa så mycket beställningar att hon uppmuntrade oxå andra kvinnor i byn att sticka vantar.

cyckel

En nyslaktad cyckel ligger i snön! Vem vill cyckla nu i många minusgrader?

Några frysna ungdomar 12/13 åringar i striphår sitter på staketet vid tågstationen. Där är oxå en flicka som jag känner mycket väl. En orolig ålder. Hon har så många koltar och västar och fickor och skinnkanter på sig att man skulle tro hon vore designad på Carnaby Street. Ingenting slutar till eller värmer riktig i den här kylan. Det måste ta en oändlig tid  att  pylta på sig alla dessa sinsemellan olika, men gräsligt opraktiska plagg. Under den långa blommiga kjolen  bär hon någe slags stövlar  f d  lappstövlar där sulan borde ha sulats förlängesen. Hon har häftat dit söta tofsar(fått av farmor i silke och lin) med en häftapparat. Jodå, kreatíva och påhittiga är de,  ungarna! Var kan man köpa sådana stövlar , så ska jag köpa dej ett par nya, utlovar jag generöst. NYA! säger hon helt oförstående. De kan man ju inte visa sig i.   Hon kurar ihop bland killarna ochh väntar, väntar. Kanske händer det ändå nåt vid stationen.
Ibland undra man ju vad det ligger för protest i att vilja  var så ful som möjligt. Där står pojkarna med 1 meter striphår och bly och nickel i ansiktet. Varför vill de gömma sina unga ansikten bakom allt de ovårdade trassel?  Och vem vill lyfta undan alltsammans och kyssa dem?

Häromdagen gick jag förbi en affär, där man skyltade med idel utspekulerat missklädsamma, alldeles gräsliga plagg för dagens unga. Jag är ju ingen fanatisk älskare av ljusblå organde eller annat debutantsött, men när skall man vara vacker och ung? om inte medan man är vacker och ung! Där hängde en kjol, från början ett jeanstyg, som kan vara fräsch, men den var sönderklippt och lappad kors och tvärs med olika fransiga trasor, av helt andra sorters tyger, och fastsydda med stora barnsliga stygn.
Den såg ut att ha tillhört någon utfattig tolvbarnsmor i  Dublins slum på början av 1900-talet. Jag gick in och frågade vad den kostade.

1800:- svarade en av de unga flickorna utan att staka sig eller slå ner blicken!

Medans jag stod lamslagen kom det in en flicka, som tydligen var storkund i den affären, för hon var så lumpig att jag trevade efter portmonän för att ge henne ett bidrag till dagens salt och bröd.  Så kom då hennes kille in i affären, huttrande i tunna utslitna, redan av tillverkaren söndertvättade blåkläder. Numera har ju de stakare inte ens ett par byxfickor att stoppa händerna i .

På min tid gjorde man ju allt för att vara söt. Läppstift var otänkbart. Men man gjorde sitt bästa. Friska röda läpar fick man av de röda bokryggarna i skolbiblis. Spotta på fingret, och sedan överföras till läpparna. Hel och ren skulle man vara, men först och främst söt, söt. Pojkarna, som vi svärmade för, var oxå hela och rena och man såg hela ansiktet på dem.

Fel ögon har vi att se med - på grund av outgrundliga generationsklyftor.