PURPURRANDEN

MÖRKER OCH TYSTNAD.  Dagar av tät dimma.  Den här dagen piskande snöregn mot bilfönstret.

Kl 07.00 är det körsång i kyrkan. Varför inte? All denna mörker. All det blöta? Inombords behöver man en pupurrand. Gemenskap, trängsel.

Ute på slättlandskap  ligger katedralen. Glimmande.  Från alla håll kommer folk. Rask in i kyrkan. Alla vill ha bästa platsen . Alla vill se och höra kören bra, se altaren och prästen. Unga, gamla. Barn med hostor finns oxå med. Man makar gärna ihop sig. Finns det stjärterum så finns det ........ och mycket god vilja.

Fullsatt! Med råge. Ljusen fladdrar på altare och predrikstol. Ungar gäspar stort, deras nätter är sena.

Nu tågar kören  in, vi reser oss skrapande och hälsar. Sist går prästen som har tofs, en spensligt man i sin  skrud, Han är lik Fader Ralf i Törnfåglarna, hans leende är så mild.

Jag är lite avundsjuk på körsångarna. Måste vara underbart att få sjunga tillsammans . Musik, glädje, allvar.

Utanför de höga fönstren total mörker. Ingen ovanlig eller stor och klar  stjärna tittade in.

Solosång var det oxå. Sopranen svingade sig upp mot kupolen. Barytonens röst var så len och varm som en kopp varm ckoklad . Åh, den gick igenom märgen. Man rös av välbehag. Att kunna sjunga så!  Och då,  ja precis då,  just då Sopranen hade kommit ner från kupolen gav ett babybarn hals någonstans under valvet --- Det var vackert!  --- Vilken regi.   Man hade velat  applådera .

På hemvägen genom ett blött och dimmig vinterlandskap kände jag - Purpurranden hade jag skaffat mig.

margareta