Mamma jag vill prata med dig om den här murkna bänken du sitter på. Vill hålla dina händer. Vill tala om så dum jag var mot dig den där gången du kom cyklandes på byvägen med brädorna, släthyvalde brädor som du fått till skänks av någon, bak på pakethållaren fastsurrade med repstumpar och bl a ett klänningsskärp och på varsin slutända av brädorna fastknuten din huvudduk och en blus. Du liknade en fågelskrämma med fladdrande regnkappa och fransiga avklippta gummistövlar som gick till anklarna. Herregud så jag skämdes, skämdes inför kompisarna som flinade åt dig, vi skolungar hade ju precis slutat skolan för dagen då du kom cyklandes. Du ropade på mig, du ville jag genast skulle komma hem och hjälpa till med handräckning av brädorna. Nej nej, jag sprang min väg, ville inte kännas vid dig. Gömde mig i utedasset bak på skolgården. Tänk så dum jag var! Att jag kunde var så dum mot dig. Så ledsen du måste ha blivit, hur tänkte du då? Hur kändes det innerst i ditt inre? Blev du besviken, ledsen, uppgiven. Nej aldrig med ett ord förebrådde du mig.
Senare då jag kom
Dagen efter då jag kom hem från skolan, hittade jag dig sittandes på bänken som du snickrad klart. Du frågade efter mina läxor. Du förhörde mig på multiplicationstabellen 8, just 8 hade jag svårt för. Sedan blev det en vana och du tog dig alltid tid , så vi efter skolan vid vackert väder kunde sitta på bänken där du förhörde dig om mina läxor.
. ,
.
Om din mamma var ledsen eller inte, en mammas kärlek är den enda som aldrig tar slut, vad som än händer.
SvaraRaderaKram
Jag blev nästan tårögd då jag läste det här om din mamma och kan se henne cyklande med brädorna. En levnadskonstnär som gjorde det som behövdes med klokhet. Ibland är det så mycket man förstår nu när man är vuxen och man kan se på sin barndom på ett helt annat sätt.
SvaraRaderaTyvärr alldeles för sent. Dock nu så förstår jag vilken underbar barndom hon ordnade för mig. mw
SvaraRadera