TVÄTTGRYTAN

Ett minne från min barndom den här tiden på året.                                                       

Mars  1948!

Äntligen vår-dag! Över henne stod himlen blågrå och luften den här tidiga morgonen kylig frisk. Elden från kokaren seglar i tunna stråk upp mot himelen. På avstånd hörs barnen, som redan dagen innan burit ved och hämtad vatten från branddammen och bäcken.

Tvättkorgerna stod intill och en hög arbetskläder liggandes på marken. Tvättdagar vid branddammen är inte bara slit och fuktiga, uppluckrade händer. Här fanns oxå en sällsam glädje och friskhet.

Hon har en fin eld under kokaren. Men får var vaksam och snabb i vändningarna. VAR är barnen. Hon ropar på dem, tvingar dem att bära ved och vatten.  Barnen vill till bäckvattnet, lägger sig framstupa och studera bottenstenarna.  Barnen tänker hon, då hon plockar fram rotborsten och såpan i ansjovisburken ur hinken. Hon hör barnen viska medan hon böjer  sig  djup  ner över gnuggbrädan och tänker på allt som kan hotar ett barn. Lägger mera ved under kokaren! Hon  tvättar arbetsskjortor blekta och omsorgsfullt lappade. Bussaronger, som blivit som främmande landskap av revor och hål. Barnkläder nötta och och urtvättade och till det yttersta lappade och lagade.  Allt mörbultas, synas och finner nåd. Kraglinningar, ärmslut och armbågar, uttunnade efter ändlösa färder över skolbänkar, gnuggas febrilt, ty det är där som det dagliga livet sätter sina spår.

Då och då reser hon sig och kastar en blick på barnen, ser deras ljuslockiga huvuden. Hör deras röster.   Ropar: Hör ni ungar ni ser väl efter de små!  Ansjovisburken har nu blivit hal av vätan,  glider iväg.  Hon kastar åter en blick mot barnen, räknar snabbt deras huvuden,  jodå de håller reda på de små. Hon återgår till arbetet, vrider med vana händer ur ett par pjokbyxor. Med en snäv handrörelse kastar hon ifrån sig den i sköljvattnet.
  

stortvätt

Barnen går omkring henne, är hungriga. Hon tar fram kallpannkaka ur korgen och björnbärssylt som hon rullar in i pannkakan och ger barnen.   Själv sätter hon sig på huggkubben och tar fram termos med kaffet. Tar fram sin öronlösa kaffekopp  och njuter av en stunds vila. 

Vi vill gå hem säger barnen. Jaja, svarar hon. Men kivas inte, och håll er på sidan av vägen.  Så lägger hon åter några ved under kokaren. Det sista  blir barnen lakan och handdukar.  Hon vrider plagg efter plagg tills alla kläder hon hade med sig ligger åter i korgen.  Nu ska oxå hon hem, hänga tvätten på strecket bakom huset.