"min" MORFAR

Fick stå bredvid och uppleva (inte varje ) söndagarna, en cermoni  fylld av andakt och särskild doft. Söndag.     Morfars doft!

Varje söndag återkommande föreställning då han under djupaste koncentration putsar sitt yttre. På den sprakande vedspisen stod kitteln med het vatten.

Så  sätter han sig ner vid bordändan och placera Raklådan med rakdonen framför sig.

Lådan är mycket gammal , brunbetsad. Han plockar upp spegeln som han ställer in så han ser hela ansiktet. Därnere i lådan ligger välgömd för nyfikna barnahänder, de blanka rakknivarna med svarta skaft. Där ligger oxå rakborsten och raktvålen med sin friska, och spännande doft. Doften! Morfars doft. Längst ner ligger strigeln med vilken han då och då vässar kniven.

Jag FÅR stå bredvid, om jag är tyst.  Tyst och andas ljudlös, anddäktig står jag.

Med lugna , väl avvägda rörelser plockar han upp tillbehören, under tiden kommer mamma med ett handfat med ljummet vatten och ställer framför honom tillsammans med en ren handduk. I handfatets botten ligger en svart ros. Det är emaljen som undan för undan nöts bort. Utan att se på mej blöter han omsorgsfullt borsten i vattnet. Sedan löddra han upp tvålen med små cirkelformade rörelser. Ett vit skum växer som genom ett trolleri fram och mina ögon som från vaxdukenkanten följer proceduren, vidgar sig. Jag tänker löddret liknar maränger som mamma förvarar i bleckburkarna i skafferiet.

Sedan han länge och väl betraktat sitt ansiktet i spegeln, tar han spegeln i vänstra hand, borsten i den högra och börjar tvåla in ansiktet med långa svepande drag. Löddret sprider sig över hela ansiktet, endast hans blå, blåaste blå  ögonen med skrattrynkorna lämnas fria. Nu äntligen ler han mot mej. Solstrimman sköljer in genom fönstret och håret på händernas översidan, där varje strå glänser som silver.

Hans blå ögon. Morfars snälla blå ögon där skrattet alltid låg så nära.

Äntligen placerar han spegeln framför sig och med höger hand griper rakkniven och börjar raka sig. Han börjar vid högra tinning. Raspet skär genom det söndagsstädade rummet. Han spänner käkmusklerna för att komma åt, grimaserar och kisar med ögonen för att se bättre.

Så blottas den friska rodnande kinden. Jag andas ut. Han ler skämtsamt mot mej medveten om min oförställda beundran.

Metodisk och med lugn färdas handen över hakan och når halsen, som rakas med långa svepande drag. Jag blundar. Han pratar inte utan är helt uppslukad av sin förställning. Det är en rit av djupaste allvar, en varje söndag återkommande föreställning under djup koncentration där han putsar sitt yttre.

Efter akten - äntligen; Morfar får jag lukta!  han tar mej  upp  i knäet och jag får köra in min näsa på hans mjuka rosafärgad  kind.  Känna doften, andas in ; Morfars doft! Som fyller hela huset. 

Han skrattar åt mej med hela ansiktet. Lyfter mej upp och svänger mej runt, runt.

Lägger tillbaka rakdon i lådan. Fäller ner spegeln. Locket stängs. Med hängslen löst dinglande över finbyxorna bär han bort rakdonen.

Så kommer mamma och städar efter honom, så allt blir söndagsfint igen! Och doften ligger kvar i huset hela söndagen.
Bilden från Google