Ännu en tid av nåd, tänker jag.
Lommen är en indikation på att sjön trots allt fungerar någorlunda hyggligt. Det känns tryggt att veta.
När lommen är borta är ett mångtusenårigt skede i Sjöns historia avslutat. Det är bara så.
Vi har lärt oss leva med det ständiga hotet hängande över oss. Vi har lärt osss att att ständigt spana efter tecken på förgiftning och nedbrytning omkring oss och det går inte en dag utan att vi får läsa eller höra om nya oväntade effekter av ovisa satsningar.
Och ändå är vi den första generationen som kommit till i sikt.
Det hot som nu med kraft skakar vår tillvaros grundvalar är bara 3/4 decennier gammalt. Innan så levde vi aningslös oskuld, lyckligt okunniga om allt vi ställt till med och höll på att ställa till med.
Vi hade krig och nöd och sociala orättvisor och annat elände, men vi hade ingen aning om hur det var att frukta själva luften vi andades, vattnet vi drack, maten vi åt.
Då jag var liten fick jag äta snön på snöbollen.
Idag säger föräldrarna till barnet - du får inte äta snö den är smutsig.
Vad är det för värld vi lämnar i arv till våra barn? Där inte ens himmelens snö är ren!
