Inte på något X20000!
Nej, på ett sånt där gammalt mörkblå tåg som luktar 60-tal.
Den här sträckan trafikeras faktisk av ett gammalt tåg från förr, Katrineholm - Stockholm
Ja, skulle ju till stan, bara fram och tillbaka samma dag.
Man tar sig fram i korridoren, sittplatsbiljetten säger Kupén. Det första man gör, och det som gör hela skillnaden , drar upp dörren till Kupén . I ett pust, varm dosig luft, bryter man sig in i en intimsfär som är mer eller mindre tillbakalutad. Man blir mönstrad uppifrån och ner. Fy för anonymiteten. Att inte hälsa, att inte höra sig för om det är rätt plats.
När man väl fått äran av att införlivas i vardagskupén tas man emot med ett mild nyfiket leende.
Från och med nu kan man kila in sig på sin plats som är närmast gången och veckla ut benen. Alla medpassagerare följer ett instinktivt rörelsechema: ögonen vilar på svarta gummigolvet, mellan kupéfolkets fötter, eller också en välkommen längre paus strax ovanför ansiktena, eller förstulet - i all hast.
En avstickare mot fönstret och landskapet känns skönt, med mellanlandning på den blygråa askkoppen med ett ingraverat TGM.
Eller, det är högt ditupp, den lilla fastskruvade spegeln, som ögat tar sin tillflyckt till och vilar ut. I en ram av metall sitter ett svartvit "förhållning under tågets färd", Den väcker gammalt liv till liv, skickat för kupébruk och eventuell matförtäring.
Sååå, äntligen den nyinköpta tidningen.
Så svenskt det där är. Flera människor instängda i samma lilla utrymme och det enda vi kan tänka på är hur vi ska undvika andras blickar. Trist, när vi skulle kunna utbyta så mycket hemligheter :)
SvaraRadera