ONDSKAN

September 1945

Krig ett egendomligt ord. Som död. Ju mer man sa det, ju mer man tänkte på det desto obegripligare är  det.

En dag stod fröken Brooken i sina stadiga lågskor utanför köksdörren.  Inget onödigt kallprat här inte. Hon var ett manhaftigt fruntimmer som med jämna mellanrum dök upp i byn som representant för Röda Kors.

Hur många rum har ni?.

Mamma såg aningen förvånad ut. Fröken Brooken hade varit så många gånger i byn förut så hon visste mycket väl hur många rum som fanns. Och så toaletter! Ja då, bakom hönshuset finns ett utedass.

Jaha vinden?

Vinden?

Den är kolmörkt, endast ett vindskupefönster, inte isolerat, inga tapeter, inga elledningar, endast en vedspis för ev. uppvärmning.

Ni får använda samma kök alla, sa fröken Brooken!  Det får bli så. Vad blir det för några?

Familj på fyra personer, två pojkar 11 och 12 år , fadern sjukligt.

Man får inte vara kräsen i dessa tider ,  Men, måste vi ta emot flyktningar?  Ja, vi måste alla dra vårt strå till stacken. Antagligen från Ostpreussen. Jag har minst 40 familjer till med stora barnskaror, sa fröken Brooken och gick sin väg.

En familj på vinden, 4 personer där fadern var sjukligt. Mörkt, smutsigt inpyrt med råttlukt. NU BLEV DET AV ATT SKURA  SNARAST.

En familj, två magra pojkar med adresslappar fästade på tunna slitna jackor. En sliten tyst  mager mamma.  Pappan........!

Det lugna livet fick ett hastig slut. På några dagar hade pojkarna kissat i sängarna. Nya sängkläder gick inte att få tag på. Måltiderna blev obehagliga, då pappan hela tiden kontrollerade pojkarnas minsta rörelse.

Pappa, som hade suttit fångläger  likgult i ansiktet, skalligt stort huvud med ögonen  grå och utan glans. Kall och skoningslös.  Han studerade nogrant hur pojkarna satt och förde skeden till munnen. Pojkar och mamman åt molltysta. Känslan av förlamning höll dem orörliga.  Genom den ogrumlade blicken såg  de med något som liknade medlidande, en man som som så ohjälpligt hade fastnad i tidens våld.

Pojken hade återigen kissad i sängen. Morgonens gråt, skrik, rottingens vinande. Moderns vädjan. Slagen ekade genom den tunna vindsväggen. Familjen var oskyldig men ändå skuldtyngda.  Han lyfte den grå känslokalla blicken,  lät den svepa över familjen. Han hade dom under kontroll.

Helt plötsligt och utan anledning brukar det komma över honom som en eld, hastigt och förödande . Det var då som han fann vad han behövde , stirrade på pojken vars rädsla vaknad till liv längst in i ögats botten, urinen rann längst byxbenen. Med blicken naglade han fast pojken, offret,  tvingade han barnets handflata  ner mot den glödheta spisplattan.

Vecka efter vecka levde familjen med faderns demoner, där han flämtande och skrockande vandrade som en ond ande. När snyftningarna eller gråten kom,  så slappnade han av. Familjen hukade.  Att vrida sig ur hans blick, hans kontrollbehov, viljan att fly. Vart?

Krig är total kaos!

Barnen led. Urinstanken i kläderna, svedda  handflater,  tänder som slogs ut, blånader bredde ut sig. Vid lärarens besök talade fadern  varmt om sin familj. Då dörren stängdes efter myndigheten talade han hotfullt till dem. Nu skulle de straffas.  Förräderna. Nya brännmärken i barnens handflata. Den drabbade modern är vettskrämd, hon sökter sin och barnens  tillflyckt, sökter  hjälp hos grannar.

 Så en mycket grå och kall novemberkväll då moderns fingrar krossades mot den glödheta spisen  brast någonting hos  pojken, han  hittades  hängandes i hönshuset  på morgonen . Pappan liggandes i sin säng  med en rostig  matkniv i hjärtat.