jag erkänner........

Jag behöver ingen iPhone "jag köper ingen ny mobil förrän min nuvarande går sönder".

Jag har alltid varit sist med de nya teknikprylarna, varit skeptisk, sett de som löjliga statusprylar.
Jag har varit en av de som stört mig på de "osociala" som lägger mobilen på bordet när de sitter hos en vän/granne.

Fram till för några veckor sedan då allt förändrades. Var gång jag fått för mig att jag tappat bort mobilen (det förkommer) blir jag kallsvetig, nästan illamående.  Jag hade tappat mobilen, Min panchovärld rasade ihop.  Jag börjar i panik planera för mig själv, hur jag snabbt ska få tag på en tillfällig.
Naturligvis var det jag som låg på låset, en av de första, då Elgiganten hade sin rea  och skaffade en reserv
.
Måste inse att jag har blivit beroende.

att ge någon korgen

älskad korg från slutet av 1800-talet

Ja, att ge någon korgen.

Varifrån kommer uttrycket "att få korgen" , eller att ge någon korgen".  (nej, det är ingen som har friat till mig). Hittade en uppgift att det skulle vara en gammal tysk sed. Skicka en korg till en friare man vill tacka nej till.  Här kommer ett foto av en korg med äpplen, symbol för den här tiden på året.

Flera konstnärer har målat korgar med äpplen , Van Gogh har målat korg  med potatis, som finns att bese på webben.

Nästa foto är en gammal korg av granröter från slutet av 1800-talet, älskad och lagad. Numera används som blomkorg på sommaren.

korg från slutet av 1800-talet

runt husknuten

Gissa vad det allra första var jag  planterade i vår trädgård :

- kan det varit en märklig barrväxt,   gissar kanske någon?
- någon spännande perenn??
- ett exotiskt träd???

Nä, inget dera!

Det allra första jag  petade ner i den egna myllan var ett torvblock.

Huh, vaddå, gräva ner torvblock, undra ni??

Men, det är inget vanligt torvblock utan en  postorder inköpt jordklump, späckad med svampmycel.  närmare bestämt mycel till skogens drottning - det vill säga den mest majestetiska av alla våra svenska matsvampar. (Karl Johan får faktiskt ursäkta)   Under några år så såldes det i början av 2000-talet sådana block från svampforsknings Funginova.

Eftersom jag nu har talat om  att svampen kom före både buskar och blommor på min prioriteringslista, förstår ni säkert mitt intresse för svampplockning.

Efter några snabba rekogniseringsturer bland  mina sörmländska svampplatser måste jag ju erkänna en viss oro att det finns många fler som har samma intresse som mig.

Och Stolt Fjällskivling då?   hur gick det?    Jodå, i 3år kunde jag skörda  en handfull fjällskivlingar runt husknuten, det är ungefär så länge ett block ger skörd.   Första året fick jag nästan tårar i ögonen av lycka när svampen döck upp.  En sån sentimal reaktion inför Stolt Fjällskivling har bedövats kraftigt under åren , då  jag  upptäckt att hagar och skogsbackar i just denna del av Sörmland  ofta ståtar med tröttsamt många Stolt fjällskivling som kan plockas direkt från bilen.






  








-

en dåres ................

En dåres försvarstal; man  får erkänner att man fråga sig varför man bor där man bor.  Arktisk köld, pinande  västanvindar, ökentorka;     ja det känns som vår plats på jorden prickar av 

Dårens tröst

de flesta väderhoten mot lämpliga trädgårdsförutsättningar. Under de första månaderna av 2009 då kvicksilvret sjönk till rent larviga lågvattenmärken hägrade bilder av det kontinentala Europa. Och när jag nästan fick  kramp i magen av ångest över att våren aldrig kom, drömde  jag om dramastiska klimatförändringar som skulle vrida jordaxeln ur led, . och ge oss värme som i Provence.  För om växter och odling  är viktiga inslag i våra  liv -  - är det då inte bara korkat att med en dåres envishet fortsätta kämpa  mot förutsättningarna som den här skandinaviska avkroken har att erbjuda?

Nej. Det är det inte.

Varje gång de här tankarna dycker upp plockar jag fram minnet av en septemberdag  i skogen jag har i närheten.  Den som en gång tillbringat en lyckosam dag i en tyst, väldoftande sörmländsk skog, på jakt efter svamp - och med glädjetjut eller hänförd tystnad  det där fantastiska kantarellsstället eller den osannolik vackra championen, som bara är att skörda, vet att inga försvarstal behövs! 

För den som en gång upplevt denna ynnest går det inte att bo i ett annat land, där naturen inte är tillgänglig  för alla.

skogschampion

sommaren tar aldrig slut..........

Sommaren tar aldrig slut, fortfarande går det att jobba i trädgårn  utan utekläder, och nattemperaturen har legat runt ca 10grader. Det är dock en måttlig vågad gissning att helgen kan vara årets sista sommarhelg.
Denna helg ägnades till stor del åt svampplockning :  ännu mera mandelriska, och så plockade jag  av  mitt nyfunna ställe rödgul trumpetsvamp. Den är lite svårt  att hitta men om man är riktigt tyst och försiktigt smyger sig fram till en mossig våtmark , kan man

, om man har tur , hitta tusentals små trattisar.

'

lättrensad svamp

Lättrensade svampar visade sig vara i god condition,
helt utan insektsangrepp.

Efter putsning och och smörstekning blev de, akompangerat av ett glas O.P Andersson.

Smaken var mild, utsökt med lite salt och svartpeppar blev det riktigt bra.

Hoppas det blir en årlig tradition.

Stenkyrke--äpplet

Officerarna och soldaterna var jordbrukare i fredstid,  hade följd sin konung till Sachsen.
Äntligen på väg hem,   han hade längtat efter nyheter från gården , oron över gården och växtligheten. Han förstod att kvinnan hade det svårt att livnära barn och kreatur på gården.

Nu var de på väg hem.  Återresan blev dock fördröjd. Ingen vågade längre segla över Östersjön utan eskort; hotet från kringströvande danskar krigsskepp bedömdes som alltför stort.  Emma af Heiligenhafen  passade på att sätta segel mot norr i konvoj. Gång på gång satte flottan segel och letade sig ut till havs , gång på gång tvingade isvindarna den tillbaka.  Detta var sjöresandets förbannelse. Allt hängde på vädret.  November 1638 var ovanligt stormig och flera gånger hade ovädret tvingat skeppen att stryka segel , ankare gått förlorad och skepp hade skadats. Till slut efter inte mindre än 17 misslyckande försök att lägga ut kom i gryningen  den efterlängtade medvinden.  När de gått förbi Ölands norra udde träffades de framemot natten av en storm från sydost.
Tjutande ilningar av blåst drog ned dem och mitt i vindkasten sprang det lilla fartyg läck. Störtsjöar grep skutan och slungade den fram och tillbaka i vågdalen. Pumpen gick hela tiden.  Styrmannen fick surras vid rodret för att inte spolas över bord.  Och stormen förde dem mot det danska Gotland.

Vid gryningen vadade de äntligen iland, benen kändes som lerstoder genomblöta av väta och köld.  Men en snabb marsch  så blev det rast vid ett större vildsnår i skydd för dimman.  Då han ej  ätit på 4 dagar kände han hungern; kom ihåg att han hade stoppad ner äpplen i Ränzeln vid gården i Mecklenburg innan de steg på båten. Han bet lystet i det tjocka  vaxklätt och lite feta skalet av äpplet. Äpplen som skulle med hem till familjen var syrligtsöta  med ett krispigt gulvit fruktkött. Så spottade han  de korta svarta kärnorna in i snåret och började gå mot gården. Hörde klockorna ringa från Stenkyrke kyrka.  Äntligen var han hemma.